mina100apor

Idag står det i Aftonbladet om att Micke är arg. Han har tydligen poserat naken på en fest, blivit fotograferad av någon filur som sen skickat in bilderna till nån skvallertidning, och nu vill Micke stämma tidningen.
(Som en parentes i sammanhanget – det är därför det står inom parentes – kan nämnas att det lite längre ner står om att domstolar fortfarande anser att flickor som våldtas får skylla sig själva.)

Stackars Micke. Han hade nog ingen aning om att det på den sortens fester han går på finns folk med baktankar. (Han hade kanske glömt att han skrev i kvällspressen om alla de som får betalt av journalister för att smyga på honom och skvallra om vad han gjort under dagen.) Han tänkte nog att det var varmt och klädde av sig, och att fotografen nog bara ville ge honom en komplimang. Han beklagar nog att han inte hann ta bort handduken från pillevippen så den snälla fotografen fick en riktigt fint litet minne från partykvällen.
(Nu ska det sägas att detta var en artikel i Aftonbladet. Jag är ganska övertygad om att Aftonbladet fabulerar ihop sina egna artiklar när de känner för det. Därför anser jag, i princip, att vare sig Micken eller pillevippen i artikeln över huvud taget behöver ha så mycket att göra med en viss skådespelare, som såklart oavsett omständigheterna bakom fotograferingen har helt rätt i sak.)

Hur som helst får detta mig att tänka om den då och då uppflammande hysterin kring facebook. När facebook exploderade var det en jäkla massa skriverier om hur farligt det antagligen var. Nån forskare uttryckte sig bekymrad över att ”folk numera gav varandra zombiebett på facebook istället för kyssar.”
Personligen är jag mer bekymrad över att folk numera kallas för forskare när de får utrymme i kvällspressen och inte när de faktiskt har tagit sig tid över att fundera på nånting.
Hur som helst rytkas det att det ställdes till med stor fest på kvällspressen (jag tror inte de är konkurrenter egentligen, jag tror de har ett ont samarbete och träffas i obskyra lokaler och lägger upp strategier) när nån upptäckte att det står i facebooks användaravtal att facebook äger rättigheterna till alla bilder som publiceras på sajten. Och att man därför kan råka illa ut, etc etc.

MEN LÄS ANVÄNDARAVTALET DÅ FÖR HELVETE! Du skulle aldrig publicera en massa bilder i till exempel en tidning utan att noga läsa igenom kontraktet. Fatta att nätet är en plats där människor agerar och interagerar, precis som i den så kallade riktiga världen!

Jag menar, i och med att facebook blev stort blev det plötsligt väldigt obehagligt att gå ut och festa. För när klockan hade jobbat in sig på de där timmarna då det kan hända saker som resulterar i roliga bilder, då var det alltid nån bitter jävel som skulle slita fram en kamera och dokumentera alla de där som hade roligare än de själva, och gapa ”NU HAMNAR DU PÅ FEJJAN!”
Personligen skulle det aldrig falla mig in att publicera en bild på någon annan NÅNSTANS om jag inte visste att personen på bilden var helt ok med det. Oavsett vem som sen äger rättigheten till bilden.
Att sen sajten faktiskt är precis allt det man alltid sökt i ett community är ju bara gyllene. Jag tycker det är grymt att slippa alla lunar-pro och dumheterna man varit tvungen att stå ut med för att man vill ägna sig åt nån slags millenieadekvat umgängesform. Att detta inneburit att folk inom större åldersspann än 10 år hittat en mötesplats är ju inte sajtens fel. Och jag är säkert naiv, men jag har inte uteslutit att den där klausulen bara finns där för att sajten inte ska kunna bli stämd.
Det är som vanligt inte nåt företag som är det egentliga problemet. Det är de rövhål som utgör 75% (idag är en bra dag) av mänskligheten.

(Som en parentes i sammanhanget – därav de där bananerna före och efter den här meningen – kan nämnas att Aftonbladet idag skriver att domstolarna fortfarande verkar tycka att flickor som blir våldtagna ofta får skylla sig själva.)


----

PÅMINNELSE! DET ÄR I FORTSÄTTNINGEN WWW.SJUKDOMSINSIKT.BLOGG.SE SOM GÄLLER!

Alltför mycket har hänt under hösten som gått för att jag ska kunna resumera allt. Jag har varit regiassistent (eller askaultant om man ska vara petig, men assistent låter snyggare) på Uppsala Stadsteater och på Stadsteatern, alltså den i Stockholm. Och samtidigt staterat i Zorro på det jag tänker på som Stadsteatern, alltså den i Uppsala. Rörigt det där.
 
Under tiden har kapitalismen fallit. Det var ju lite synd att man missade det, sådär. Eftersom det är ungefär det jag har gapat om ända sedan begynnelsen då man gick på gymnasiet och bloggen hette “lunardagboken” och man var ung och snygg. Men si där, då plötsligt situationen är sådan att USA som har fört en massa krig och så för att införa ett statsskick där staten inte lägger sig i plötsligt börjar försöka bestämma över sina banker och tvingas förstatliga sina företag, då vår regering med ungefär samma tänk gör ungefär samma sak, då det visar sig att systemet som sådant saknar verktyg att hantera de kriser det själv skapar – då står jag halvnaken på en scen och leker indian och har inte tid att blogga.
     Och när dessutom det nyss nämnda kapitalistlandet plötsligt går och får en svart president som pratar som social välfärd, ja då hade jag tid att kolla segertalet och fälla en liten tår och känna the wind of change, men när jag skulle skriva ett blogginlägg om det somnade jag på fullaste allvar framför datorn.

Men så kan det gå! Och det viktigaste är ju faktiskt inte vad jag har att säga om saker och ting, utan att USA har en svart president och att kapitalismen har börjat krackelera! Och snart är det vår igen. Sen får man äta glass!


---

PÅMINNELSE! DET ÄR I FORTSÄTTNINGEN WWW.SJUKDOMSINSIKT.BLOGG.SE SOM GÄLLER!

Igår verkade bli en helt vanlig dag på gymmet.

Jag hade gjort mitt lilla pass, fuskat som vanligt med benen och lagt på för mycket vikt på tricepsmaskinen så jag tog hela bördan på korsryggen som antagligen fick förslitningsskador, hastade genom stretchingen för att hinna med ett par extraminuter i bubbelpoolen, samt valde duschen utan lyxigt gratisschampoo i en plastbehållare.
     
Så alldeles när jag skulle gå hem så blockeras dörren till omklädningsrummet av den största människa jag nånsin sett.  Han var ungefär tre meter lång, bred som en lastbil av den bredare sorten, och hade en sliten svart skinnjacka. Han hade en riktig sån där rysk maffiamustasch, han tittade rakt igenom mig med isblåa ögon, höll fram en gymnyckel och väste med en whiskyhärdad avgrundsröst:
"SHOW ME WHERE!"

Jag bara stirrade på honom, sen stirrade jag på gymnyckeln, sen stirrade jag på honom igen och tänkte att han kanske var nån sorts kollega. Det kanske var han som gjorde rösten till Darth Vader.
     Eller det där jättestora trollet i den där filmen om en jätteliten kille som ska bära upp en ring på ett berg för att kasta ner den igen.
     "SHOW ME WHEEEEERE!"

Så okej, jag kollade nykclen, såg att det stod 23, pekade ut skåp 23 i rummet intill, och gick tillbaka till mitt rum för att ta på mig skorna.
      När jag ska gå står han i dörröppningen igen. Frustrande av ilska, jag ser musklerna spela under den tajta skinnjackan. Långt inne i de isblåa ögonen finns en lika isblå eld.
     Jag tänker att den här killen äter spädbarn till frukost.
     Och kryddar med saltpetersyra.
     "IT NOT WORKING!"

 Så okej ,jag smiter förbi honom, hör hur han steger efter, går in i hans omklädningsrum. Han kommer efter, pekar på skåp 25 och pekar.
"IT NOT WOOOORKING!"

Så jag tar hans nyckel, låser upp skåp 23, och kutar hem. Och börjar googla efter andra gym.


MINA DAMER OCH HERRAR, ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!

Det har varit en sanslös höst, jag har jobbat utan överdrift ungefär 80 timmar i veckan och därpå haft närapå fyra timmars restid om dagen - samtidigt som jag pluggat på heltid. (Och nu tjafsar a-kassan med mig om att jag jobbat för lite på sistone :) ) Så bloggen har helt enkelt fått vila lite.
     Men jag har saknat den och jag har saknat er, och av kommentarer att döma har ni saknat mig också. Fett med kärlek, liksom.

Jag har ju sullat till det lite för mig med att byta namn på bloggen ungefär tusen gånger, och jag märker att jag tappade nästan hälften av mina läsare vid förra namnbytet. Så jag får helt enkelt skylta med min förnedring och dubbelposta här ett tag, i både 100apor.blogg.se och sjukdomsinsikt.blogg.se, till alla hittat rätt.
     MEN I FORTSÄTTNINGEN ÄR DET WWW.SJUKDOMSINSIKT.BLOGG.SE SOM GÄLLER!

Så lägg till den bland era bokmärken igen, för nu åker vi!

OK, såhär. Jag bor i en stuga på landet. Det är fett romantiskt och allt sånt där, men sen min upphovsman och tillika granne gick och överkonsumerade en iMac, är min beskärda del av den trådlösa tråden inte av sådana proportioner att jag kan sköta en blogg. (Vårdingeby-flashback...)
     Såatteh. Jag beklagar den fortsatta stiltjen, ni är en liten men tapper skara som finns med efter alla namnbyten och sådant, och jag har inte glömt er. Jag ska bara skaffa mig ett millenniumadekvat boende, så ska ni få belöning för er trohet sedan.

Ait?

Utdrag ur pjäsen med arbetsnamnet In Cognito, av undertecknad:

"När jag var sju år kom en polis till min klass. Han skulle berätta om sitt jobb, och sådär. Väldigt pedagogiskt. Han kom i uniform, och han visade att polisen hade en fiffig slips i kardborrband, så om nån tjuv försökte dra i den så skulle polisen inte bli strypt, utan slipsen skulle ramla av. Gud vad jag drömde om att ha en sån där slips.
   Sist av allt visade han pistolen. Alla ville veta om han hade skjutit nån. Han sa att nej, det hade han inte, och inte nån han kände heller. En enda gång i Sverige hade polisen skjutit någon, och då hade han skjutit honom i benet. Vad man gjorde var att man skjöt rakt uppåt iluften, bara för att varna. Och jag blev alldeles bestört, jag utbrast utan att ens räcka upp handen: "Men tänk om man träffar någon fågel då!" Och fröken skrattade, och polisen log lite, och sa att då fick man titta först så man inte skulle skjuta någon fågel. Men jag ville inte ge mig, jag sa att man kanske inte hade tid att titta för tjuven sprang så snabbt. Och polisen sa med myndig, övertygande stämma, att jo, man såg till att titta i alla fall så man inte skulle skjuta någon fågel.
    Sådant var det Sverige jag växte upp i. Där aktade sig polisen mycket noga för att råka skjuta småfåglar. Sådan var min bild av Sverige, hela gymnasiet, hela tiden. I alla klassdiskussioner satt jag alltid vid min egen bänk och sa att det vore väl fint om alla delade allt och inga pengar fanns, men kungen kan få vara kvar för det är så trevligt.
   Sen var det inte så längre. Sen skjöt polisen 19-åringar i magen i Göteborg, med kulor som gick igenom kroppen och träffade andra som stod där bakom. Vi hade just tagit studenten, vi var just på väg ut i vuxenvärlden, fyfan vad vi var bra, och sen tog det liksom bara stopp. Ingenting var vad de sa att det skulle vara."


Kommer sen. På en teater nära dig. Om du bor här i trakten, och sådär.

På riktigt. Jag kan inte sluta älska dem.

Det är ju sagt att studiestödet från CSN är ett bidrag, att det är därför man inte ska kunna få det om man tjänar för mycket, etc etc. Och riktigheten i detta kan ju absolut diskuteras, men om det nu en gång för alla är så, så kan man väl i alla fall vara konsekvent med det?

Läste just på CSN:s hemsida att det finns nånting som kallas för Förhöjt studiestöd på grund av tidigare inkomst.

Alltså. Om man har haft en jäkla massa pengar innan man börjar plugga – då får man MER i bidrag än om man börjar plugga utan ett öra på fickan.

Kan inte nån, jag vet inte, bara skjuta nån?

NU ÅKER VI! Kom och titta för fasen, föreställningen är faktiskt helt lysande! Jag kan ärligt säga att det här är precis den sortens teater som jag själv älskar att titta på.

UNT:s recension.
Killen som bara syns som en skugga i bakgrunden på bilden är naturligtvis undertecknad. Jag ska börja ta med egna lampor till fotorepen.

Jamen såklart. Det här inlägget skrevs 11 september, men då ville det minsann inte publiceras. Hur som helst. "Till minne av den fantastiska dagen för 7 år sedan, då två flygplan flög in i två hus och detta utan teknisk bevisning sattes i samband med att tre hus rasade, ämnar jag göra ett litet tillkännagivande: BLOGGEN HAR BLIVIT PJÄS!!! Tills vidare tänker vara hemlig och mystisk, men jag kan berätta att projektet för tillfället har arbetsnamnet In Cognito. Samt att duktiga producenter och hemsidaskapare sökes."

Idag stod det i Uppsala Nya Tidning om att ett brandlarm gick på Uppsala Stadsteater, och att samtliga i byggnaden var tvungna att utrymma lokalen i scenkläder och allt.

Det stod inte att det regnade.

Det stod inte om att en av statisterna för tillfället skulle vara iklädd endast byxor och sandaler.
     Eller att sandalerna inte var färdiga än, så han fick rusa ut barfota och med bar överkropp till allmän förnedring.

Nån som vågar sig på en gissning vem den statisten månde vara?

Så har man lämnat Göteborg. Lite fint sådär känns det ändå, för innan jag åkte upplevde jag någon sorts försoning med staden. Det handlar om så mycket; dels att jag insåg att det i staden inte bara pratas Göteborgska (tänk typ gobbarna i hamnen) utan även Söteborgska (tänk typ pigga glada göteborgskor), att det faktiskt är mycket värt att leva i en stad med bra och billig sushi, och att det finns väldigt få saker som slår en sensommardag på västkusten. Men också om att det på just denna i allmänhet hopplösa dialekt, som väl ändå får sägas vittna vara ett uttryck för stadens allmänt illiterata tongångar, ändå har lyckats klämmas fram det absolut vettigaste som nånsin skrivits om livet under mänsklighetens historia. Alltså. Det ska va gött å leva annars kan de´kvetta! Vi ses i Uppsala!

"Dra ner på pengarna till kulturen för att stärka försvaret? Men vad finns det då kvar att försvara?"
/Winston Churchill, 1943

Jag jobbar. Det är därför jag inte bloggar. Förrr kunde jag blogga på jobbet, men nu har vi en ny chef som vill att man jobbar på jobbet, och till min stora förvåning upptäcker jag att det faktiskt är mycket roligare på det sättet. Helt makalöst. För första sommaren någonsin, så har jag njutit av att kunna jobba utan att hela tiden behöva räkna timmarna så jag inte råkar spräcka det berömda fribeloppet och får sänkt studiestöd för att jag försöker överleva sommaren. Jag har en splittrad inställning till fribeloppet. Å ena sidan kan jag tycka att vafan, pluggar man så ska man få studiestödet whatsoever. Å andra sidan är ett bidrag ett bidrag, och bidrag ska gå till de som behöver det. Däremot har fribeloppet varit på tok för lågt. Det har motsvarat ungefär två månaders heltid. Dessutom har det räknats per halvår, så om man som de flesta som sommarjobbar är timanställd, kommer junilönen i slutet av juli och hamnar så att säga på fel halvår. Hur som helst. Inför valet ville ALLA riksdagspartier höja studiebidraget och tillika studielånet. De ansåg slash insåg att det är jättejättesvårt att leva på 7200 i månaden när hyran ligger på 3500 och kurslitteraturen ofta går på flera tusen. Moderaterna tyckte dock inte att studiemedlet behövde höjas. Istället ville de ta bort fribeloppet. Så att man ska kunna jobba lite vid sidan av, sådär. Personligen ska jag inte gnälla, jag pysslar med humanistiska a-kurser och jobbar gärna vid sidan av (att sen hitta jobb är lite av ett äventyr, men nu ska vi hålla isär frågorna, så att vi inte får för oss att saker och ting i samhället hör ihop så vi måste börja tänkelitänka och får huvudvärk i sommarvärmen) Men liksom läkare. Har inte tid att kvällsjobba. Och jag vet inte, men varje gång jag varit på sjukhus har jag varit tacksam att läkaren jag träffat ägnat sina studier full uppmärksamhet. Hur som helst så gick jag där och jobbade och räknade mina timmar och räknade ut min lön och fick olika resultat varje gång, säkert halvt medvetet så att jag skulle kunna räkna ut den igen. Och jag var så glad så glad, så glad var jag att nåt kändes fel, så glad att paranoian började kicka in. Och jag tänkte att tänk om moderaterna, efter två år vid makten och två års löften om att fribeloppet skulle slopas, helt enkelt bara beslutar sig för att ha det kvar? Bara på pin kiv, liksom. Och kanske också för att fortsätta tjata om att fribeloppet ska bort, så att de slipper ta diskussionen om höjt studiestöd? (För det är verkligen helt olika diskussioner, men det vill de inte riktigt gå med på.) Och paranoian växte, den tog hjälp av Strindbergs gamla tes "bara för att du är pasranoid betyder det inte att de inte är efter dig", och till sist var det bara att gå in på CSN:s sida och kolla. Och mycket riktigt. Fribeloppet är kvar. En liten höjning har det fått, men inte så mycket aatt betyder något som helst. Och jag sitter där med mina arbetspass, och tvingas konstatera att det bara är att se studiebidraget för hösten halveras. Och frågan jag inte kan släppa, är att om vi nu bortser från allt jag brukar orera om, att moderaterna vill ha kvar en massa skit för att kunna rikta uppmärksamheten mot den istället, och att allting egentligen handlar om att de vill att bara de rikaste ska ha möjlighet att tilägna sig kunskap och skaffa sig bra positioner i samhället, så att man med tiden bygger upp en stark rik b lå front och gör 2/3-samhället till verklighet, om vi struntar i allt sånt och bara ägnar oss åt verkligheten- varför genomför då inte moderaterna den politik som de tror på och som de vann valet på?

Alltså. Jag älskar internetdejting. Allra mest älskar jag de internationella sajterna, där folk från tredje världen gör ngefär vad som helst för att få "marry a good man from Canada or USA och Europe I will be truthful and a good cook".

I Kina lärs för övrigt svenska ut på vissa universitet, tack vare Eriksson...

---

Hej, Hej man.My namn är YanMei från Beijing China kan du ringa mig meimei. Jag är en optimistisk, positiv, upplyftande women.I am letar efter ett ideal av män. Jag hoppas att han kan älska mig, och vård me.he är min speciella ett. Jag har ett mycket bra intryck av dig och jag hoppas att vi kan etablera långvariga, djupa relationer. Men min engelska är så dålig, jag hoppas du kan rymma me.so kan ni gå till denna webbplats för att hitta mig? Jag är här.
(http://TrueFate2U.Com/en/lang102998about_yanmei.html)
Jag hoppas att du kan registrera sig i det så att du kan ge mig ett letter.I hoppas verkligen att vi kan utveckla ett bättre förhållande och inrättandet av ett avsnitt av känslor mellan us.i am väntar på you.please komma.

Jag är en mycket ambitiös och plikttrogen ung man. Jag tror på någonting som förr i världen kallades för yrkesstolthet. Jag anser, att om det är någonting på jobbet som jag inte riktigt klarar av, då ska jag ägna mig åt det tills jag klarar av det. 
    Således har jag tänkt och tänkt, suttit och stirrat på BLANKETT FÖR MOTTAGANDE AV TELEFONHOT i säkert en halvtimme, och försökt föreställa mig hur en situation där jag kan ha användning för blanketten skulle kunna se ut.
    Jag tänker mig att ungefär följande dialog skulle kunna inträffa:

JAG: Godkväll/godmorgon (beroende på vilken sida av midnatt vi befinner oss på), vad kan jag hjälpa till med?
HOTAREN: JAG TÄNKER BRÄNNA NER HELA JÄVLA STÄLLET!

TANKE: Vi har alltså att göra med ett telefonhot! Dags att snabbt som en iller få fram rätt blankett!

JAG: Å, jag förstår, är det så att Ni ämnar lämna in ett telefonhot?
HOTAREN: DET KAN DU GE DIG FAN PÅ, JAG SKA BRÄNNA NER HELA JÄVLA STÄLLET!
JAG: Ett ögonblick bara, kan du dröja en minut?
HOTAREN: HÅLL KÄFTEN HORUNGE!

TANKE: Bemöda sig om ett trevligt bemötande!

J: Så, nu är jag tillbaka, med rätt blankett och en fungerande kulspetspenna! Det är alltid så frustrerande när kulspetspennor inte fungerar, tycker inte du också det? Fint väder inatt, eller hur?
H: JAG SKA BRÄNNA NER HELA JÄVLA STÄLLET!

TANKE: Trevligt bemötande, check. Dags att fylla i adjektivlistan om rösten.

J: Jag förstår... jag ska skriva ner det... Dåså, du, eh... hesa, läspande man, du vill alltså bränna ner stället?
H: JAG LÄSPAR FÖR FAN INTE? Eller gör jag det? Läspar jag? För jag gick till en logoped när jag var liten, men det var länge sedan...
J: Nej nej, jag vill alls inte påstå att du läspar. Skulle du hellre vilja bli kallad för Tydlig och Harklande?
H: Ja, om det är okej med dig?
J: Jamen självklart! Får jag förresten besvära om namnet?
H: Ja, men det hör du väl, det är ju gamle Kal.... eller jag menar SKIT I DET DU DIN JÄVEL, JAG SKA BRÄNNA NER HELA STÄLLET!

TANKE: Okej, hotaren okänd. Attans, jag som trodde det var Kalle som jag kastade ut på gatan för två nätter sen och som nu fått pension samma dag som Systemet var öppet. Då var det alltså dags att ställa de Verifierande motfrågorna!

J: Bränna ner alltså... hur hade du tänkt anlägga elden? För stället är ganska stort och sådär, och det kan vara svårt att få det att brinna...
H: Jag vet inte... har inte tänkt så noga... tidningspapper?
J: Ja, det är nog bra. Men ta nån dagstidning då, ingen sånt där Hemmets Journal eller så, det är så plastigt papper...
H: Nej, inte läser jag Hemmets Journal inte! Det får bli en DN... åsså lite bensin.
J: Ja, bensin är en bra idé! Hade du tänkt dig 95-oktanig då?
H: Ja, den är väl billigast?
J: Jag tror det ja. 95-oktanig, DN... Se till att du håller koll på vindriktningen bara, vi vill ju inte att elden ska sprida sig till glasslagret här bredvid, så ungarna inte får springa till glassbilen imorgon!
H: Nej nej, självklart!
J: Var det allt?
H: Ja, det var det! Tack och... NEJ VÄNTA! JAG SKA STICKA NER DIG OCKSÅ, DIN JÄVLA GRIS!
J: Usch då, jaha, sticka alltså...
H: JA, SKÄRA SÖNDER DIG DIN JÄVEL!
J: Å, det var bra att du klargjorde det, för när du sa sticka tänkte jag nästan att du skulle använda en skruvmejsel av något slag... men det rör sig alltså om en kniv
H: KAN DU GE DIG FAN PÅ!
J: Får man fråga vad för slags kniv? Är det en brödkniv, eller kanske...
H: Det är min stilett, hade jag tänkt... det är väl smidigast?
J: Stilett... förlåt, men hur stavar du det? Är det två T?
H: Ja, jag tror det...
J: Men är inte såna olagliga att gå omkring med? Jag menar, tänk om du kommer hit med ett gatustridsvapen i ena handen och en bensindunk och DN i andra, ser inte det lite skumt ut?
H: Jo, det har du rätt i... jag kanske skulle ta fiskekniven istället?
J: Det tycker jag låter som en bra idé. Så du fiskar alltså?
H: O ja, så ofta jag kommer åt! Mest gädda faktiskt, men lite aborre också. Det är så fridfullt, du vet. Jag tror jag ska ta en tur nu i helgen faktiskt, när jag har bränt ner hela jävla stället och cuttat ihjäl dig.
J: Det tycker jag, efter en sån dag kan man behöva komma ifrån lite!
H: Jamen precis. Ja, vi ses snart då. OCH DÅ SKA DU AKTA DIG, DIN JÄVEL! 
J: Det ska jag absolut göra! Och om jag inte kommer och öppnar på en gång, så är det för att jag sitter och fyller i en blankett, men bli inte otålig! Tack för påringningen och välkommen åter!

Det är natt.
 
Jag är på jobbet.

En helt hopplös kombination.

Gudskelov har jag just upptäckt en ny överlevnadsstrategi. Den går ut på att läsa igenom pärmarna. På det här jobbet, liksom på alla jobb, finns det ungefär en miljard pärmar innehållande Jätteviktig Information, som ingen någonsin läser. Jag vet inte varför det är så, eller om det sitter nån liten filur nånstans och skriver ihop all den där informationen, men så är det i alla fall. När jag flyttar, vilket jag gör alltför ofta, brukar jag gräva igenom mina bokhyllor. Om jag då upptäcker att jag har mer än tre pärmar med information brukar jag få ångest och tycka att mitt liv blivit totalt okontrollerbart och luckrats upp i urban dekadens och överkultivering, och med denna grundinställning blir det kanske inte så konstigt att jag har lite svårt för kontorsmiljöer överlag.
     Men hur som helst. Nattens lilla underhållning blev en pärm som heter BLANKETTER.
     Kan ju såklart låta hur tråkigt som helst, men si där tar man miste! För förutom massa tråkiga blanketter som heter typ Jourersättning, Sjukintyg, Ersättning för övertid och sånt, finns det även en blankett som heter
BLANKETT FÖR MOTTAGANDE AV TELEFONHOT
     Det är nog den roligaste blanketten i världsistorien.
     Den inleds med en liten checklista. Där står saker som "Kom ihåg att behålla lugnet" och "Bemöda dig om ett trevligt bemötande".
     Sedan följer det man ska fylla i. Det följer lite samma mönster som proven på högstadiet: Först kommer några såna där frågor där man ska sätta kryss för sant eller falsk. Där frågas hur rösten på den som ringer låter, och sen kan man välja att kryssa för några mycket konkreta och objektiva adjektiv, till exempel "manlig", "tydlig", "hes", "harklande", "läspande".
     Sedan kommer en lite mer avancerad fråga, nämligen "Känner du till vem uppringaren är? Skriv namn." Här finns, enligt det gamla provmönstret inga givna svarsalternativ, utan man måste själv formulera ett svar. (Varför denna fråga kommer efter röstbeskrivningen är för mig en gåta. Jag menar, om man nu vet att det är Kalle som ringer - varför måste man då först specificera om Kalle råkar vara "hes" just idag?)
     Sen kommer den riktigt kniviga MVG-frågan, där man måste skriva hela meningar med subjekt och predikat. Frågan lyder: HUR FRAMSTÄLLDES HOTET - Verifiera med motfrågor!
    Observera den kursiverade följdfrågan. Den finns där bara för att sätta dt personalen.
    "Men fröken, jag förstod inte frågan!"
    "Nej, men därför finns den där följdfrågan som du kunde tagit hjälp av!"
    "Men jag kunde inte ställa ngåra följdfrågor!"
    "Men om du bara hade läst vad som stod i början av provet - BEMÖDA DIG OM ETT TREVLIGT BEMÖTANDE - så hade du säkert kommit på några verifierande motfrågor att ställa!"


Jag älskar mitt jobb.